Löparknä

Senaste löprundorna har jag fått riktigt ont i benet/knät i slutet på passet. Jag har försökt mina vanliga knep såfort jag känner smärta. Jag förnekar den, försöker slappna av och andas i smärtan, får ångest min löparkarriär är över nu. I den ordningen. Det tog tills jag började googla saken, när jag skulle skriva in "strecha knä" föreslog Google "stretch mot löparknä." Aha! Jag började genast kolla upp vad "löparknä" var och hittade så småningom strechövningar. Det kändes helt fantastiskt under dagens löparrunda att så for jag fick ont stanna upp och göra en rejäl stretch. På det sättet lyckades jag förvandla ett totalt nederlag till en verklig jordskredseger. Jag avslutade med att köra en övning på kabelmaskin för löparknä.

Det känns fantastiskt att jag lyckades vända situationen, men det jag är allra gladast över är att ha en åkomma som faktiskt är vanlig bland löpare och som det finns konkret bot på, efter att ha lidit av det - trots allt - sällsynta Mortons neurom och oförklarlig smärta och hoppande på kryckor trots rena röntgenplåtar.

Skadad igen

De goda nyheterna är att jag har anmält mig till ett mitt första lopp. Det är ett ganska kravlöst lopp på en mil men det känns bra att börja mjukt med sin tävlingskarriär, om det nu skulle bli nån. En mil är visserligen i överkanten på min förmåga men jag tänkte att om jag tränar ordentligt fram till dess, lägger ner all annan träning och fokuserar på löpningen, då borde det inte vara något problem. Det här var tre veckor sedan. Under tiden hittade jag äntligen en affär som sålde ett märke på barfotaskor som jag har haft ögonen på länge: Vivobarefoot. De är verkligt svåra att få tag i här i Skandinavien, det enda paret jag överhuvudtaget sett i verkligheten var två nummer för stort och det fick jag skicka efter från Umeå. Men jag hittade en utmärkt butik i Helsingfors där jag köpte ett par One:s. Självklart stack jag ut och sprang med en gång med dem och det kändes verkligen som att springa barfota - minus avskrapad hud på tårna. Som att springa i moccasiner ungefär. Men det märktes efter ett tag att någonting inte riktigt stämde. Jag kände att jag snedbelastade nånting och sakta men säkert började det mola i utsidan på vaden. Inte speciallt smärtsamt men lite obekvämt och jag märkte att jag omedvetet spände mig och ändrade steget hela tiden. Jag tänkte inte mer på det, förmodligen hade jag lite mer att lära, tänkte jag. Ju tunnare sula desto mindre förlåtande är den - och det är bra - då tuktas man in i ett optimalt löpsteg redan från början. Två dagar senare gav jag mig ut på en lite längre löprunda men nu var det lite jobbigt. Säkert lite kvardröjande trötthet i muskeln efter att jag lärt mig anpassa steget, tänkte jag. Det kommer att gå över av sig själv. Men för säkerhets skull väntade jag en vecka och tog en verkligt kort löprunda - jag sprang till gymmet, gymmade och skulle springa hem, kanske två kilometer enkel väg. Men nu gick det verkligen inte. Jag haltade i princip hem och sedan insåg jag att det inte skulle bli någon löpning på länge. Jag har haft verkligt svårt att ens gå senaste tiden. Och loppet drar sig närmare och närmare, vilket ledde till att jag igår var tvungen att kolla statusen på skadan och gav mig ut på en enkilometersrunda på lunchen. Jag tyckte själv att jag lyckades hitta ett bra löpsteg där jag lyckades undvika smärtan utan att felbelasta genom att fokusera på teknik - rak hållning, korta steg, avslappnat. Det kändes helt ok, men vis av erfarenhet bestämde jag mig för att inte fortsätta när det började kännas bra. Är det något jag har lärt mig är det att känns det bra och går av sig självt, då måste man bryta omedelbart. Känns det kärvt, jävligt och drygt är det bara att pressa på. Jag kan ju alltid ta en runda till på kvällen tänkte jag. Men inte. Efter några timmar kunde jag inte gå alls. Jag tog med barnen på simskola men fick linka fram så fort vi skulle gå nånstans. Samma sak idag.

Hur kan man ha sån här otur? Eller otur är det kanske inte, men oflyt. Nu har jag hållit på i ett år med att försöka lära mig barfotalöpning och skadar mig bara mer och mer. Det värsta är att det inte verkar hjälpa mot Mortons neurom heller. Ytterst tveksamt om jag orkar hålla på ett år till.

Ett slut på vadplågan?

Aagh, fortfarande gör det asont i vaden när jag springer. Jag trodde i det här inlägget  att smärtan berodde på sträckningen som uppstår när man sätter i framfoten, men kom senare på att den största sträckningen faktiskt kommer i slutet på steget, då vinkeln mellan fot och smalben är som minst. Det är ju i ytterområdet av fotledens rörelseomfång. Om man dessutom spänner sig lite för mycket där ... ja det borde leda till ganska mycket påfrestning. Sist testade jag att verkligen slappna av i vaden allt vad jag kunde, och framför allt i slutet på steget. Jag förstod verkligen att jag hade spänt mig där, för om man slappnar av i vaden där så faller man verkligen handlöst framåt. Men det är ju en bra sak, alla som lär ut barfotalöpning säger ju att man ska låta sig falla framåt och låta fötterna fånga upp kroppen mjukt. Nu förstår jag också varför man ska öva på att hoppa från parkbänkar och landa på framfötterna. Jag trodde länge att det var något subtilt över det här som man kanske skulle tänka snarare än känna rent fysiskt. Men nej, om man verkligen slappnar av i vaderna så faller man verkligen framåt! Det gäller att våga falla och lita på att kroppen kommer att ta emot smällen och ta upp energin från kollisionen. Lättare sagt än gjort, men om man verkligen fokuserar på att slappna av just vaden, så går det. Jag har hunnit testa två gånger nu och har mycket mindre ont.

Jag har också införskaffat nya badskor - mina gamla trotjänare börjar ge upp efter snart ett års löpning. Inte så illa presterat av ett par skor som är gjorda för att stå stilla på en surfingbräda två månader om året. Nyförvärvet är av märket Rucanor och verkar vara lite av en favorit bland barfotalöpare. Vi får väl se. Här ska slitas gummi.

För övrigt googlade jag "barfotaskor" i ett obevakat ögonblick och förälskade mig genast i ett par skor från Vivo. Vill ha! Tyvärr verkar enda butiken i Sverige som säljer dem ligga i Umeå, och de har bara storlek 42 och 45. Jag har 44. Får väl ta och beställa tre storlekar och returnera två, men det känns meckigt och ospontant. Jag är väl gammaldags, men jag gillar att gå in i en butik och få veta att vad jag än köper så har i alla fall en som arbetar med skor varit med och valt ut rätt storlek åt mig.

Snygga barfotaskor - kompletta med turnups.

Hit the ground running

Nu har jag äntligen kommit igång igen efter en mycket lång frånvaro. Den här gången var det en gammal skada som gjorde sig påmind igen. En av de allra första gångerna jag skulle testa att springa barfota var i våras inomhus på gymmet - det finns en ytterst kort löpsträcka uppmålad där - och det bar sig inte bättre än att jag råkade slå i marken med ena stortån vilket ledde till att den liksom vek sig in under foten. Det här gjorde förstås ont, men det var aldrig ett hinder vare sig för att springa eller spela squash, vilket jag egentligen skulle ha gjort på det där gymmet. Då var det mycket värre att skrapa bort huden på andra stortån. Den här smärtan var mest bara ett milt obehag, men jag var trött på det, så för tre månader sedan bestämde jag mig för att ta itu med saken och stretchade stortån noga. Det skulle jag inte ha gjort. Efter det kunde jag knappt böja stortån och till och med att bara gå blev smärtsamt. Varje gång jag sprang hade jag ont i stortån i flera dagar och kunde knapp gå. Ibland är det tur att jag har ett stillasittande jobb. Jag lade inte ner löpningen helt men bestämde mig för att lyssna på kroppen och avbröt alla löppass vid första tecknet på smärta, vilket i regel kom efter 10 minuter. Här gav jag helt enkelt upp och började träna på gym istället. Det var egentligen först för två veckor sedan som jag kunde börja springa igen. Smärtan i tån är långt ifrån borta, men nu är den i alla fall av en sådan art att den inte påverkas av löpning.

Så jag gav mig ut i spåret igen häromdan. Som alltid när man inte har sprungit på ett tag vill man bara ha mer och mer och tar ut sig alldeles för mycket. Jag glömmer alldeles för lätt benen inte har anpassat sig till löpning i badskor ännu, så nu har jag fruktansvärd träningsverk i vaderna - igen. Suck. Jag går i sidled nerför trapporna. När ska egentligen benen anpassa sig? Enligt den här bloggen tar det upp till sex månader att ställa om sig. Jag borde alltså vara mer än omställd vid det här laget, men jag har förstås varit borta ett tag också.

Men jag märker ändå att en viss teknik har börjat sätta sig nu. Om man skulle säga att löpning med traditionella löparskor handlar om att drämma i foten i backen, förflytta kroppstyngden över foten och sedan lyfta den så handlar barfotatekniken mer om att sätta ner en fot som redan är i rörelse bakåt och sedan bara följa med i rörelsen och liksom (jag hatar det egentligen ordet) smeka marken. Jag har ingen bra bild att förmedla, men uttrycket "hit the ground running" fångar känslan ganska bra.

Det är en konstig träningsverk man får i vaden, och svårtstretchad. Förodligen för att det handlar om så kallad excentrisk kontraktion. Jag kommer ihåg att de första gångerna jag joggade, i tretton-fjortonårsåldern, så fick jag väldig träningsverk i vaderna. Men när jag sedan blev uppfostrad av skotillverkarna och -försäljarna att springa på hälarna försvann träningsverken i hälarna. Jag tog det som ett tecken på att min teknik blev bättre. Men det förhöll sig alltså tvärtom egentligen. Så det kan bli.

Över krönet

Nu var det längesen jag skrev nånting i den här bloggen. Men det betyder inte att jag har gett upp, tvärtom. Sedan sist har jag kämpat på, skrapat tån minst en gång till och fått rejält ont både här och där. Det var nånstans där jag bestämde mig för att tänka om, och verkligen börja med lätta, korta distanser. Ett långt tag sprang jag som vanligt med dämpade skor och satsade på att gå barfota så mycket som möjligt istället. Sedan gick jag på väldigt korta distanser, nån kilometer bara, och med plattsulade skor. Jag ökade med kanske en kilometer per löprunda, fortfarande alldeles för fort, men sån är jag. Jag rekommenderar dock inte att öka så snabbt.

Jag har även sett till att klämma en bok till om barfotalöpning. The barefoot running book hade ett utmärkt kapitel om alla de problem som kan uppstå när man försöker ställa om sin löpstil. Ett av dessa var, lustigt nog för mig, metatarsalgi. Dvs just den åkomma jag försöker bota med barfotalöpning. Som väl är har jag inte känt av nån som helst Mortons när jag sprungit utan skor. Den enda åkomma jag känner av är att det stramar otroligt mycket i vaderna, och jag får hemsk träningsverk. Men det blir bättre och bättre. Jag kan numera springa en timme i odämpade skor utan att få alltför ont i vaderna. Det vill säga jag närmar mig gränsen där jag brukar få ont av Mortons i fötterna. Jag springer inte så fort visserligen, jag sprang ungefär 8 km på en timme idag, men jag håller medvetet igen. Så fort jag försöker springa snabbt märker jag att jag glömmer bort att springa med barfotastil och faller in i att springa på hälarna. Men det här är definitivt ett genombrott, nu ser jag ingen anledning att springa i dämpade skor igen. Jag har kommit över krönet!

Jag ska kanske säga lite om min utrustning, när jag nu använder sådan. Jag följde min kompis Nickes utmärkta råd att springa i badtofflor för 100 kronor. De har mjuk, tunn sula, tillräckligt tunn för att känna småsten igenom, och baddräktstyg på ovansidan. Allt man behöver!

De ultimata barfotaskorna.

Skadad igen

Förra veckan blev jag lite för exalterad av utsikten att bli av med Morton. Jag tror jag var ute och sprang fem kvällar, och alltid ett par kilometer barfota. Sista gången hittade jag ett väldigt bra område, ett sankt område där någon hade varit vänlig nog att köra upp ett spår med gräsklippare, perfekt för mina tunnhudade stackars fötter. Det hade regnat hela dagen så det var fullkomligt översållat med vinbergssniglar, fick verkligen anstränga mig för att inte trampa på dem. Det gick för det mesta men ibland kändes det som om man trampade på ett ägg och då visste man vad det var. Bara att glömma och gå vidare.

Allt detta springande ville ju förstås mina slappa ben inte vara med om, något de gärna talade om för mig genom klickande knän och svullna knän som gjorde rejält ont. Det fick bli en paus med springandet för ett tag. Idag såg det ut som om jag skulle kunna sätta igång igen, det var min tur att lämna på dagis, jag körde barnvagn och stora barnet cyklade. Jag hade dessutom glömt skorna i bilen så jag kände att det var meningen att jag skulle småspringa barfota till dagis. Det kändes verkligen jättebra att röra på sig igen och få upp farten när det hände. Plötsligt högg det till i stortån, höger stortå den här gången. Jag tittade ner och såg en tå som nästan hade gått av på mitten. Det gjorde inte så ont men mängen blod och storleken på såret gjorde att jag insåg att det inte blir något springande närmsta två veckorna. Varför händer det här mig hela tiden? Jag sätter antagligen i foten på ett helt korrekt sätt, men när jag ska lyfta foten igen är det som att stortån böjer sig neråt och fastnar i marken. Förmodligen är det alla år med skor som har fått mig att springa med tårna pekande neråt.

Idag har jag suttit stilla med foten högt, blivit seg och håglös. Och likadant lär det vara i alla fall en vecka till. Förmodligen innebär det här slutet på min bokstavliga tolkning av barfotalöpning. Så fort jag kan få på mig ett par skor ska jag gå och prova ut ett par minimalistiska skor - kanske sandaler - att springa i.

Det naturliga steget

Idag kom jag äntligen iväg på en springtur igen, förra veckan var jag ensam med barnen och veckan dessförinnan var jag iväg på en jobbresa. Det blev några korta löpturer på löpband på hotellets gym under jobbresan men det var allt. Jag lyckades klämma in lite barfotalöpning medan jag var ute med barnen i parken genom att springa i cirklar runt dem eller fram och tillbaka. Speciellt mycket blev det inte, men det klarar nog inte fötterna heller, efter ett livslångt förfall i dämpade skor. Jag hann pricka in en halvtimmes jogg igår, med barnvakt, och då lade jag tio minuter på att springa barfota i skogen. Det var ungefär nio och en halv minut för mycket. Fötterna kändes totalt mörbultade efteråt och jag fick enorm träningsvärk på ovanliga ställen.

Men idag bestämde jag mig för att springa helt och hållet på det sätt som jag springer av gammal vana. Jag behöll skorna på och sprang förmodligen mest genom att rulla från häl till tå istället för på tårna. Har tappat otroligt mycket kondition och styrka senaste veckorna, så jag tog det såpass lugnt att jag kunde andas genom näsan, ett trick som jag också såg i born to run. I övrigt fokuserade jag på att vara så avslappnad som möjligt, springa med rak rygg och låga axlar. Det ligger mycket i att springa "från magen" som riktiga löpare pratar mycket om. I det avseendet är barfotalöpning väldigt besläktat med Alexanderteknik. I alexandertekniska termer skulle jag säga att det handlar om att låta huvudet leda och kroppen följa efter, behålla riktningen uppåt men inte nödvändigtvis framåt, att känna en riktning utåt-bakåt i axlarna.

Det finns definitivt en röd tråd här. Genom hur nervsystemet, muskler och skelett är beskaffade, så finns det en viss hållning och ett visst rörelsemönster som är vårt naturliga. Så kallade outvecklade kulturer som rarámuri eller sanfolket har aldrig förlorat det, men vi i västvärlden har glömt bort hur man rör sig på kroppens eget vis. Därför får vi spänningshuvudvärk av att sitta stilla och belastningsskador av att röra oss. Och sen försöker vi bota problemen med "ergonomiska" möbler och dämpande skor. Vilket bara förvärrar problemen, naturligtvis.