Skadad igen

De goda nyheterna är att jag har anmält mig till ett mitt första lopp. Det är ett ganska kravlöst lopp på en mil men det känns bra att börja mjukt med sin tävlingskarriär, om det nu skulle bli nån. En mil är visserligen i överkanten på min förmåga men jag tänkte att om jag tränar ordentligt fram till dess, lägger ner all annan träning och fokuserar på löpningen, då borde det inte vara något problem. Det här var tre veckor sedan. Under tiden hittade jag äntligen en affär som sålde ett märke på barfotaskor som jag har haft ögonen på länge: Vivobarefoot. De är verkligt svåra att få tag i här i Skandinavien, det enda paret jag överhuvudtaget sett i verkligheten var två nummer för stort och det fick jag skicka efter från Umeå. Men jag hittade en utmärkt butik i Helsingfors där jag köpte ett par One:s. Självklart stack jag ut och sprang med en gång med dem och det kändes verkligen som att springa barfota - minus avskrapad hud på tårna. Som att springa i moccasiner ungefär. Men det märktes efter ett tag att någonting inte riktigt stämde. Jag kände att jag snedbelastade nånting och sakta men säkert började det mola i utsidan på vaden. Inte speciallt smärtsamt men lite obekvämt och jag märkte att jag omedvetet spände mig och ändrade steget hela tiden. Jag tänkte inte mer på det, förmodligen hade jag lite mer att lära, tänkte jag. Ju tunnare sula desto mindre förlåtande är den - och det är bra - då tuktas man in i ett optimalt löpsteg redan från början. Två dagar senare gav jag mig ut på en lite längre löprunda men nu var det lite jobbigt. Säkert lite kvardröjande trötthet i muskeln efter att jag lärt mig anpassa steget, tänkte jag. Det kommer att gå över av sig själv. Men för säkerhets skull väntade jag en vecka och tog en verkligt kort löprunda - jag sprang till gymmet, gymmade och skulle springa hem, kanske två kilometer enkel väg. Men nu gick det verkligen inte. Jag haltade i princip hem och sedan insåg jag att det inte skulle bli någon löpning på länge. Jag har haft verkligt svårt att ens gå senaste tiden. Och loppet drar sig närmare och närmare, vilket ledde till att jag igår var tvungen att kolla statusen på skadan och gav mig ut på en enkilometersrunda på lunchen. Jag tyckte själv att jag lyckades hitta ett bra löpsteg där jag lyckades undvika smärtan utan att felbelasta genom att fokusera på teknik - rak hållning, korta steg, avslappnat. Det kändes helt ok, men vis av erfarenhet bestämde jag mig för att inte fortsätta när det började kännas bra. Är det något jag har lärt mig är det att känns det bra och går av sig självt, då måste man bryta omedelbart. Känns det kärvt, jävligt och drygt är det bara att pressa på. Jag kan ju alltid ta en runda till på kvällen tänkte jag. Men inte. Efter några timmar kunde jag inte gå alls. Jag tog med barnen på simskola men fick linka fram så fort vi skulle gå nånstans. Samma sak idag.

Hur kan man ha sån här otur? Eller otur är det kanske inte, men oflyt. Nu har jag hållit på i ett år med att försöka lära mig barfotalöpning och skadar mig bara mer och mer. Det värsta är att det inte verkar hjälpa mot Mortons neurom heller. Ytterst tveksamt om jag orkar hålla på ett år till.

Ett slut på vadplågan?

Aagh, fortfarande gör det asont i vaden när jag springer. Jag trodde i det här inlägget  att smärtan berodde på sträckningen som uppstår när man sätter i framfoten, men kom senare på att den största sträckningen faktiskt kommer i slutet på steget, då vinkeln mellan fot och smalben är som minst. Det är ju i ytterområdet av fotledens rörelseomfång. Om man dessutom spänner sig lite för mycket där ... ja det borde leda till ganska mycket påfrestning. Sist testade jag att verkligen slappna av i vaden allt vad jag kunde, och framför allt i slutet på steget. Jag förstod verkligen att jag hade spänt mig där, för om man slappnar av i vaden där så faller man verkligen handlöst framåt. Men det är ju en bra sak, alla som lär ut barfotalöpning säger ju att man ska låta sig falla framåt och låta fötterna fånga upp kroppen mjukt. Nu förstår jag också varför man ska öva på att hoppa från parkbänkar och landa på framfötterna. Jag trodde länge att det var något subtilt över det här som man kanske skulle tänka snarare än känna rent fysiskt. Men nej, om man verkligen slappnar av i vaderna så faller man verkligen framåt! Det gäller att våga falla och lita på att kroppen kommer att ta emot smällen och ta upp energin från kollisionen. Lättare sagt än gjort, men om man verkligen fokuserar på att slappna av just vaden, så går det. Jag har hunnit testa två gånger nu och har mycket mindre ont.

Jag har också införskaffat nya badskor - mina gamla trotjänare börjar ge upp efter snart ett års löpning. Inte så illa presterat av ett par skor som är gjorda för att stå stilla på en surfingbräda två månader om året. Nyförvärvet är av märket Rucanor och verkar vara lite av en favorit bland barfotalöpare. Vi får väl se. Här ska slitas gummi.

För övrigt googlade jag "barfotaskor" i ett obevakat ögonblick och förälskade mig genast i ett par skor från Vivo. Vill ha! Tyvärr verkar enda butiken i Sverige som säljer dem ligga i Umeå, och de har bara storlek 42 och 45. Jag har 44. Får väl ta och beställa tre storlekar och returnera två, men det känns meckigt och ospontant. Jag är väl gammaldags, men jag gillar att gå in i en butik och få veta att vad jag än köper så har i alla fall en som arbetar med skor varit med och valt ut rätt storlek åt mig.

Snygga barfotaskor - kompletta med turnups.

Hit the ground running

Nu har jag äntligen kommit igång igen efter en mycket lång frånvaro. Den här gången var det en gammal skada som gjorde sig påmind igen. En av de allra första gångerna jag skulle testa att springa barfota var i våras inomhus på gymmet - det finns en ytterst kort löpsträcka uppmålad där - och det bar sig inte bättre än att jag råkade slå i marken med ena stortån vilket ledde till att den liksom vek sig in under foten. Det här gjorde förstås ont, men det var aldrig ett hinder vare sig för att springa eller spela squash, vilket jag egentligen skulle ha gjort på det där gymmet. Då var det mycket värre att skrapa bort huden på andra stortån. Den här smärtan var mest bara ett milt obehag, men jag var trött på det, så för tre månader sedan bestämde jag mig för att ta itu med saken och stretchade stortån noga. Det skulle jag inte ha gjort. Efter det kunde jag knappt böja stortån och till och med att bara gå blev smärtsamt. Varje gång jag sprang hade jag ont i stortån i flera dagar och kunde knapp gå. Ibland är det tur att jag har ett stillasittande jobb. Jag lade inte ner löpningen helt men bestämde mig för att lyssna på kroppen och avbröt alla löppass vid första tecknet på smärta, vilket i regel kom efter 10 minuter. Här gav jag helt enkelt upp och började träna på gym istället. Det var egentligen först för två veckor sedan som jag kunde börja springa igen. Smärtan i tån är långt ifrån borta, men nu är den i alla fall av en sådan art att den inte påverkas av löpning.

Så jag gav mig ut i spåret igen häromdan. Som alltid när man inte har sprungit på ett tag vill man bara ha mer och mer och tar ut sig alldeles för mycket. Jag glömmer alldeles för lätt benen inte har anpassat sig till löpning i badskor ännu, så nu har jag fruktansvärd träningsverk i vaderna - igen. Suck. Jag går i sidled nerför trapporna. När ska egentligen benen anpassa sig? Enligt den här bloggen tar det upp till sex månader att ställa om sig. Jag borde alltså vara mer än omställd vid det här laget, men jag har förstås varit borta ett tag också.

Men jag märker ändå att en viss teknik har börjat sätta sig nu. Om man skulle säga att löpning med traditionella löparskor handlar om att drämma i foten i backen, förflytta kroppstyngden över foten och sedan lyfta den så handlar barfotatekniken mer om att sätta ner en fot som redan är i rörelse bakåt och sedan bara följa med i rörelsen och liksom (jag hatar det egentligen ordet) smeka marken. Jag har ingen bra bild att förmedla, men uttrycket "hit the ground running" fångar känslan ganska bra.

Det är en konstig träningsverk man får i vaden, och svårtstretchad. Förodligen för att det handlar om så kallad excentrisk kontraktion. Jag kommer ihåg att de första gångerna jag joggade, i tretton-fjortonårsåldern, så fick jag väldig träningsverk i vaderna. Men när jag sedan blev uppfostrad av skotillverkarna och -försäljarna att springa på hälarna försvann träningsverken i hälarna. Jag tog det som ett tecken på att min teknik blev bättre. Men det förhöll sig alltså tvärtom egentligen. Så det kan bli.