Skadad igen

De goda nyheterna är att jag har anmält mig till ett mitt första lopp. Det är ett ganska kravlöst lopp på en mil men det känns bra att börja mjukt med sin tävlingskarriär, om det nu skulle bli nån. En mil är visserligen i överkanten på min förmåga men jag tänkte att om jag tränar ordentligt fram till dess, lägger ner all annan träning och fokuserar på löpningen, då borde det inte vara något problem. Det här var tre veckor sedan. Under tiden hittade jag äntligen en affär som sålde ett märke på barfotaskor som jag har haft ögonen på länge: Vivobarefoot. De är verkligt svåra att få tag i här i Skandinavien, det enda paret jag överhuvudtaget sett i verkligheten var två nummer för stort och det fick jag skicka efter från Umeå. Men jag hittade en utmärkt butik i Helsingfors där jag köpte ett par One:s. Självklart stack jag ut och sprang med en gång med dem och det kändes verkligen som att springa barfota - minus avskrapad hud på tårna. Som att springa i moccasiner ungefär. Men det märktes efter ett tag att någonting inte riktigt stämde. Jag kände att jag snedbelastade nånting och sakta men säkert började det mola i utsidan på vaden. Inte speciallt smärtsamt men lite obekvämt och jag märkte att jag omedvetet spände mig och ändrade steget hela tiden. Jag tänkte inte mer på det, förmodligen hade jag lite mer att lära, tänkte jag. Ju tunnare sula desto mindre förlåtande är den - och det är bra - då tuktas man in i ett optimalt löpsteg redan från början. Två dagar senare gav jag mig ut på en lite längre löprunda men nu var det lite jobbigt. Säkert lite kvardröjande trötthet i muskeln efter att jag lärt mig anpassa steget, tänkte jag. Det kommer att gå över av sig själv. Men för säkerhets skull väntade jag en vecka och tog en verkligt kort löprunda - jag sprang till gymmet, gymmade och skulle springa hem, kanske två kilometer enkel väg. Men nu gick det verkligen inte. Jag haltade i princip hem och sedan insåg jag att det inte skulle bli någon löpning på länge. Jag har haft verkligt svårt att ens gå senaste tiden. Och loppet drar sig närmare och närmare, vilket ledde till att jag igår var tvungen att kolla statusen på skadan och gav mig ut på en enkilometersrunda på lunchen. Jag tyckte själv att jag lyckades hitta ett bra löpsteg där jag lyckades undvika smärtan utan att felbelasta genom att fokusera på teknik - rak hållning, korta steg, avslappnat. Det kändes helt ok, men vis av erfarenhet bestämde jag mig för att inte fortsätta när det började kännas bra. Är det något jag har lärt mig är det att känns det bra och går av sig självt, då måste man bryta omedelbart. Känns det kärvt, jävligt och drygt är det bara att pressa på. Jag kan ju alltid ta en runda till på kvällen tänkte jag. Men inte. Efter några timmar kunde jag inte gå alls. Jag tog med barnen på simskola men fick linka fram så fort vi skulle gå nånstans. Samma sak idag.

Hur kan man ha sån här otur? Eller otur är det kanske inte, men oflyt. Nu har jag hållit på i ett år med att försöka lära mig barfotalöpning och skadar mig bara mer och mer. Det värsta är att det inte verkar hjälpa mot Mortons neurom heller. Ytterst tveksamt om jag orkar hålla på ett år till.