Förra veckan blev jag lite för exalterad av utsikten att bli av med Morton. Jag tror jag var ute och sprang fem kvällar, och alltid ett par kilometer barfota. Sista gången hittade jag ett väldigt bra område, ett sankt område där någon hade varit vänlig nog att köra upp ett spår med gräsklippare, perfekt för mina tunnhudade stackars fötter. Det hade regnat hela dagen så det var fullkomligt översållat med vinbergssniglar, fick verkligen anstränga mig för att inte trampa på dem. Det gick för det mesta men ibland kändes det som om man trampade på ett ägg och då visste man vad det var. Bara att glömma och gå vidare.
Allt detta springande ville ju förstås mina slappa ben inte vara med om, något de gärna talade om för mig genom klickande knän och svullna knän som gjorde rejält ont. Det fick bli en paus med springandet för ett tag. Idag såg det ut som om jag skulle kunna sätta igång igen, det var min tur att lämna på dagis, jag körde barnvagn och stora barnet cyklade. Jag hade dessutom glömt skorna i bilen så jag kände att det var meningen att jag skulle småspringa barfota till dagis. Det kändes verkligen jättebra att röra på sig igen och få upp farten när det hände. Plötsligt högg det till i stortån, höger stortå den här gången. Jag tittade ner och såg en tå som nästan hade gått av på mitten. Det gjorde inte så ont men mängen blod och storleken på såret gjorde att jag insåg att det inte blir något springande närmsta två veckorna. Varför händer det här mig hela tiden? Jag sätter antagligen i foten på ett helt korrekt sätt, men när jag ska lyfta foten igen är det som att stortån böjer sig neråt och fastnar i marken. Förmodligen är det alla år med skor som har fått mig att springa med tårna pekande neråt.
Idag har jag suttit stilla med foten högt, blivit seg och håglös. Och likadant lär det vara i alla fall en vecka till. Förmodligen innebär det här slutet på min bokstavliga tolkning av barfotalöpning. Så fort jag kan få på mig ett par skor ska jag gå och prova ut ett par minimalistiska skor - kanske sandaler - att springa i.
Allt detta springande ville ju förstås mina slappa ben inte vara med om, något de gärna talade om för mig genom klickande knän och svullna knän som gjorde rejält ont. Det fick bli en paus med springandet för ett tag. Idag såg det ut som om jag skulle kunna sätta igång igen, det var min tur att lämna på dagis, jag körde barnvagn och stora barnet cyklade. Jag hade dessutom glömt skorna i bilen så jag kände att det var meningen att jag skulle småspringa barfota till dagis. Det kändes verkligen jättebra att röra på sig igen och få upp farten när det hände. Plötsligt högg det till i stortån, höger stortå den här gången. Jag tittade ner och såg en tå som nästan hade gått av på mitten. Det gjorde inte så ont men mängen blod och storleken på såret gjorde att jag insåg att det inte blir något springande närmsta två veckorna. Varför händer det här mig hela tiden? Jag sätter antagligen i foten på ett helt korrekt sätt, men när jag ska lyfta foten igen är det som att stortån böjer sig neråt och fastnar i marken. Förmodligen är det alla år med skor som har fått mig att springa med tårna pekande neråt.
Idag har jag suttit stilla med foten högt, blivit seg och håglös. Och likadant lär det vara i alla fall en vecka till. Förmodligen innebär det här slutet på min bokstavliga tolkning av barfotalöpning. Så fort jag kan få på mig ett par skor ska jag gå och prova ut ett par minimalistiska skor - kanske sandaler - att springa i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar